Ylioppilastutkintolautakunta
Ylioppilastutkintolautakunta
YLIOPPILASTUTKINTOLAUTAKUNTA
Studentexamensnämnden

Historia

Studentexamen växte fram ur inträdesproven vid Åbo Akademi, som prövade examinandernas kunskaper i kristendom och latin. År 1852 knöts studentexamen till lärokursen för gymnasiet, vilket anses vara upptakten till vår nuvarande studentexamen. Under de 160 år som gått har studentexamen blivit en nationell institution, som spelar en central roll i landets skol- och universitetsväsende.

Bildning för hela folket

Enligt Studentexamennämndens tidigare orförande, emeritusprofessor Aatos Lahtinen (1998–2006): "Studentexamen har bidragit starkt till att höja bildningen i Finland. Genom att den varit lika för alla har den samtidigt fungerat som en väg till socialt avancemang i samhället. Studentexamen har gjort det möjligt för alla begåvade ungdomar att oberoende av social bakgrund delta i bygget av samhälle och kultur i Finland".

På 160 år har samhället förändrats enormt. I takt med förändringarna har studentexamen utvecklats, för att den skall kunna bevara sin betydelse som bildningsfaktor i landet. Den har blivit slutexamen vid gymnasiet, och som sådan mäter den de kunskaper, de färdigheter och den mognad man tillägnat sig eller nått under gymnasietiden. Samtidigt är studentexamen ett viktigt instrument för utvärdering av undervisningen på gymnasiet. Den ger allmän behörighet till högskolestudier och håller återigen på att få ökad vikt för antagningen av studerande till universitet och högskolor.

En examen i ständig förändring

Ursprungligen var prövningen i studentexamen muntlig. År 1852 utfärdades första gången en bestämmelse om att skriftlig prövning skulle införas vid sidan av den muntliga. Examen som helhet avlades då ännu vid universitetet. År 1874 överfördes de skriftliga proven till gymnasierna. Med förordningen om studentexamen 1919 avskaffades den muntliga prövningen. Då slogs också fast att det skulle vara fem obligatoriska prov i examen: modersmålsprovet, provet i det andra inhemska språket, provet i ett främmande språk, matematikprovet och som ett helt nytt prov realprovet.

Under 1940-talet anordnades särskilda studentskrivningar för soldater. I dem ingick bara tre obligatoriska prov: modersmålsprovet, provet i ett främmande språk och antingen matematik- eller realprovet. Möjligheten att välja mellan matematikprovet och realprovet blev permanent med förordningen 1947, och antalet obligatoriska prov sjönk därmed till fyra. Samtidigt blev det möjligt att skriva extra prov i studentexamen.

År 1994 blev det möjligt att fördela examen över tid, så att den avläggs under två eller högst tre examenstillfällen som ska följa direkt på varandra. Det har blivit mycket populärt att skriva studentskrivningarna i omgångar. Två tredjedelar av examinanderna väljer numera att sprida skrivningarna på fler tillfälllen än ett.

I ett förslag 1994 ingick en förnyelse av studentexamens struktur. Sedan 1995 pågick på beslut av undervisningsministeriet ett experiment som gick ut på större valfrihet i examen. Den typ av examensstruktur som ingick i experimentet innehöll fyra obligatoriska prov samt extra prov som examinanden valde själv. Våren 1996 var det första gången de examinander som deltagit i strukturexperimentet skrev studentskrivningarna i enlighet med detta experiment. Den nya strukturen gav de studerande bättre möjligheter än tidigare att visa vilka specialkunskaper de har.

År 2005 beslöt man att ta i bruk den nya examensstrukturen i hela landet och samtidigt beslöt man att ersätta realprovet med enskilda prov från och med 2006. Realämnesprov anordnas nu för tiden i evangelisk-luthersk religion, ortodox religion, livsåskådningskunskap, filosofi, psykologi, historia, samhällslära, fysik, kemi, biologi, geografi och hälsokunskap. Realämnesproven innehåller även ämnesövergripande uppgifter.

Endast modersmålsprovet obligatoriskt för alla

Modersmålsprovet är obligatoriskt för alla. Provet i modersmålet kan skrivas på svenska, finska eller samiska. De tre övriga obligatoriska proven i sin examen väljer examinanden ut bland följande fyra prov: provet i det andra inhemska språket, provet i ett främmande språk, provet i matematik och provet i ett realämne.

Provet i modersmål har ända från början, dvs. ända sedan 1852, varit ett obligatoriskt prov i studentexamen. Modersmålsprovet har således haft en stark ställning. Ända fram till 1971 innebar ett underkänt prov i modersmålet att examinanden underkändes i studentskrivningarna som helhet. Sedan år 1970 skrivs modersmålsprovet vid två skilda tillfällen. Sedan 1992 skriver examinanderna den första provdagen en materialbaserad uppsats och den andra provdagen en fri uppsats över ett givet ämne. Vitsordet bestäms av den bästa prestationen.

Modersmålsprovet anordnas sedan 1994 också i samiska. Prov i nordsamiska blev det möjligt att avlägga 1994, i enaresamiska 1998 och i skoltsamiska 2012.

Examinander med ett annat modersmål än svenska, finska eller samiska sedan 1996 i stället för provet i modersmål skriva ett prov i finska eller svenska som andraspråk. Sedan 1996 är det också möjligt för den som så önskar att i stället för provet i det andra inhemska språket skriva modersmålsprovet i detta språk.

Det nuvarande modersmålsprovet är tudelat. Sedan 2007 består det av ett prov i textkompetens och ett essäprov. Proven arrangeras på skilda dagar och vitsordet för modersmålsprovet bestäms av det viktade sammanlagda poängtalet för de två proven. Provet i samiska består bara av ett essäprov.

Matematikprovet lika gammalt som examen

Provet i matematik har allt sedan 1852 varit ett av de obligatoriska proven i examen. Provet var till en början muntligt, men svarta tavlan fick tas till hjälp. Matematikprovet blev skriftligt år 1874. I provet ingick tio uppgifter, av vilka minst tre skulle lösas. Logaritmtabeller fick användas för lösningen av uppgifterna. Till en början var matematikprovet lika för alla. Den korta matematiken kom med i examen år 1901.

I de s.k. soldatskrivningarna på 1940-talet fick man undantagsvis välja mellan matematiken och realprovet. Med studentexamensförordningen 1947 blev denna valfrihet bestående. Matematiken blev återigen delvis obligatorisk 1962, genom att provet i den långa matematiken blev obligatoriskt för dem som hade genomgått en kurs i ämnet på minst 15 veckotimmar. I provet i både kort och lång matematik ingick ända fram till 1960-talet tio uppgifter. Efter det infördes i en del uppgifter alternativ, som tog hänsyn till olika lärokurser. I den korta matematiken utökades antalet tillämpade uppgifter kraftigt under 1990-talet. År 1996 blev valfriheten på nytt så total, att examinanderna oberoende av lärokursens längd fritt kunde välja mellan att skriva antingen den långa eller den korta matematiken eller realprovet.

År 2000 och 2016 reformerades provet i såväl kort som lång matematik. I vartdera provet ingår nu 13 uppgifter, av vilka högst tio behandlas.

Det andra inhemska språket

Provet i det andra inhemska språket kom 1874 med som ett obligatoriskt prov i studentexamen . Bara under krigsåren (1918, 1940, 1942), när det inte anordnades någon examen över huvud taget, kunde man ta studenten utan att ha skrivit provet i det andra inhemska språket. Åren 1944, 1945 och 1946 anordnades för frontsoldater dessutom studentskrivningar som avvek från det normala genom att innehålla bara tre obligatoriska prov: provet i modersmål, provet i främmande språk och alternativt provet i matematik eller realprovet. I de svenska skolorna kunde provet i främmande språk bytas ut mot provet i det andra inhemska språket.

Provet i det andra inhemska språket har reformerats på samma sätt som proven i främmande språk. År 1965 och några år framöver anordnades i experimentsyfte ett alternativt prov bestående av fyra delprov, dvs. en översättning till undervisningsspråket, en uppgift som skulle utföras på respektive språk, frågor som gällde det språkliga stoffet samt en kort uppsats. Provet ändrades 1972 så att det kom att innehålla bara tre delprov: textförståelse, en kort uppsats och hörförståelse.

Hörförståelse i fyrtio år

Förståelse av tal på främmande språk är en färdighet som har mätts i studentskrivningarna i fyrtio år. En praxis som hade inletts som experiment 1972 blev bestående 1974. Under 160 år har provet i främmande språk förändrats i en allt mer mångsidig riktning. Dagens prov innehåller ett flertal olika slag av uppgifter, och andelen egen produktion har också ökat.

Studentexamen innehöll redan 1852 ett prov i främmande språk. Förutom modersmålet och de muntliga proven skulle examinanderna göra en översättning från modersmålet till latin eller till ett annat främmande språk. Det kejserliga reglementet av år 1874 föreskrev följande om provet i främmande språk: "en utan svårare grammatikaliska fel gjord öfversättning från lärjungens modersmål till latin, dock med rättighet för dem, hvilka icke genomgått allmänt lyceum, der latin är obligatoriskt läroämne, att utbyta det sistnämnda emot någotdera af ryska, tyska eller franska språken". I språkproven var det tillåtet att använda ordböcker. För 160 år sedan var det främmande språket för det mesta latin, och under förra delen av 1900-talet var tyska det mest populära språket. Nu för tiden är det provet i engelska som dominerar och skrivs av de flesta examinander.

Förordningen 1919 gav examinanderna möjlighet att avlägga prov flera språk under den tid som reserverats för provet i ett främmande språk. Examinanden skulle översätta från tyska, franska eller engelska till undervisningsspråket eller från undervisningsspråket till något av de främmande språken. I proven i det andra inhemska språket och i det främmande språket (tyska eller engelska) infördes 1965 i experimentsyfte ett alternativt prov som bestod av fyra delprov, dvs. en översättning till undervisningsspråket, en uppgift som skulle utföras på respektive språk, frågor som gällde det språkliga stoffet samt en kort uppsats. Provet ändrades 1972 så att det kom att bestå av tre delprov: textförståelse, en kort uppsats och hörförståelse. Experimentet utvidgades genom förordningen 1974 till att gälla hela landet.

Ett prov i främmande språk enligt kort lärokurs kan skrivas i latin, engelska, tyska, franska, ryska, samiska, spanska, italienska och portugisiska. Klassisk grekiska ingick i urvalet språk ända till år 2002. Hörförståelse har ingått i provet i spanska sedan 1997, i italienska sedan år 2000.