Outi Talvitie

Finlands mest fruktade nämnd

En klubba på bordet i ett mörkt rum.

”Suomen pelätyin lautakunta kokoontuu jälleen” (”Finlands mest fruktade nämnd samlas återigen”) stod det i Helsingin Sanomat år 1968, och det var inte långt ifrån sanningen. Nästan 50 år senare delade en journalist på Suomen Kuvalehti samma tanke (SK 49/2016): ”Under årens lopp har både elever och lärare lärt sig att frukta nämnden.” Studentexamensnämnden och dess adjungerande medlemmar, censorerna, har rykte om sig att vara stränga. Man kan knappast säga att nämnden väcker särskilt varma tankar hos examinanderna. Respekt kanske, rädsla definitivt. Men sympati, det har censorerna som rättar proven knappast väckt.

Studentexamensnämnden har under hela sin existens haft ansvar för att anordna examen. I praktiken innebär det bland annat att fila i dagar och månader på provuppgifter, att hantera hundratals ansökningar om specialarrangemang, att skicka tusentals provpaket med posten till skolorna, att rätta hundratusentals svar på provuppgifterna, att kalibrera poänggränserna in i minsta detalj och slutligen att skriva ut examensbetyg till de splitternya studenterna som väntar otåligt på dem. Och när examensbetygen slutligen skickas iväg med posten börjar cykeln om från början.

På 1920-talet var det en 12-mannanämnd som ansvarade för att leda allt som hade med examen att göra, varav en medlem även fungerade som sekreterare. Nämnden, som verkade i Helsingfors universitets lokaler, hade tillgång till en räknemaskin, en skrivmaskin och en telefon. Allteftersom antalet examinander ökade behövdes det fler personer till att dela arbetsbördan, och man kunde välja adjungerande medlemmar utanför nämnden till censorer. Det ständigt växande antalet censorer beskrevs i Helsingin Sanomat på 1960-talet på följande sätt: ”Arbetsbördan känns redan i detta skede betungande för medlemmarna i nämnden, men när skrivningarna har kommit in från skolorna ökar den med några atmosfärer.” Ett annat exempel på hur stressigt det var är att den hängivna sekreteraren (i tjänst 1922-1962) Felix Iversen under de mest hektiska perioderna bodde i alkoven i nämndens enda arbetsrum och arbetade med proven nätterna igenom. Numera är det ett team på en nämnd med 26 medlemmar och cirka 400 adjungerande medlemmar samt ett kansli med 28 tjänstemän och ganska många datorer som har hand om verkställandet av examen. Även om antalet censorer har växt till hundratal blir nattsömnen fortfarande kort under tiden för skrivningarna. Om det kan man läsa mer här.

Bild på väggen där det står "LAUTAKUNTA".
Bakom den här dörren beslutar Studentexamensnämnden bland annat om poänggränserna..

Störst uppmärksamhet har nämnden fått just för sitt arbete med att rätta proven – därav också nämndens skräckinjagande rykte.

Enligt de mest kritiska rösterna bedöms prestationerna av okända censorer, som kanske inte har någon kontakt med vardagen i skolan. Tvivlarna lär lugnas av att få veta att censorkåren även består av heltidsarbetande lärare, som alltså är erfarna experter på gymnasiets vardag. I och med att man i allt högre grad vill använda studentexamen som urvalsprov till nästa stadium är det motiverat att även ha en stark representation för högskolorna i nämnden.

Under hela Finlands självständighet har studentexamen haft som syfte att mäta hur väl man har tagit till sig de kunskaper och färdigheter som anges i läroplanen för gymnasiet. Studierna och inlärningen sker på gymnasierna, men den finska stoltheten, en jämlik utbildning, kräver en oberoende bedömning av dem. Det handlar framför allt om examinandens rättsskydd, vilket visas av ett fall som togs upp i Helsingin Sanomat år 1968:

”Lärarnas bedömningar klarar inte heller alltid av att skärskådas i dagsljus. Det berättas om en lektor i religion som gav en studentkandidat två poäng för ett svar om kyrkohistoria.

I nämnden granskades provet av en professor – numera biskop – som ansåg att svaret var tämligen logiskt och kompetent. Han gav det fem poäng av sex möjliga.

Professorn ville dock gå vidare i frågan om varför läraren hade gett två poäng. Han ringde till lektorn och bad om en motivering till bedömningen.

Lärarens försvar var: ”Om herr professorn kände den här pojken skulle herr professor inte heller ge mer än två poäng…””

 

Suomi Finland 100