Abiturienten kan allt – och vet även om det
En kvinna och en nybakad student:
– Det måste vara fantastiskt att veta allt!
– Det är fantastiskt!*
Alla vet det, men ingen så förbehållslöst som en förstaklassist i gymnasiet.
Abiturienten är den mest kompetenta varelsen på gymnasiet.
Abiturienten har läst i stort sett allt. Abiturienten kan i stort sett allt. Abiturientens hår är glansigare och axlarna bredare. Och när abiturienten stressar är även oron större.
Förberedelserna inför studentskrivningarna är en stor anspänning för gymnasierna, för rektorerna, för lärarna och emellanåt även för föräldrarna. Men i centrum för allt är abiturienten, vars framtida dörrar det ska knackas på med hjälp av vitsorden på studentskrivningarna. Därför har abiturienterna ett skimmer som de som precis har börjat gymnasiet är särskilt känsliga för. Denna beundran blandat med fruktan har författaren Johan Bargum fångat i sin novell Abiturienten:
I nedre korridoren hade man ingenting att skaffa om man gick i andra klassen, i övre korridoren.
Men en mellantimme, då nästan alla hade begett sig hem för att äta, kunde Mikael inte låta bli att smyga sig dit. Jag kan alltid säga att jag väntar på en lärare, tänkte han, och ställade sig och titatde pä den bekymrade gibsgubben med det stora, tunga huvudet. Han hette Tänkaren. Pä sockeln hade någon skrivit ett obegrepligt litet meddelande: Vilken baksmälla, alltså:
Bakom statyn, längst bort i nedre korridoren, låg abiturienternas klassrum.
Abiturienterna var inte som andra elever. De kom och gick som de ville, och därmellan satt de i gymnastiksalen och skrev en hel dag i sträck, och skolan gick på tå för deras skull, till och med lärarna. Också deras klassrum såg annorlunda ut. De hade bord och stolar i stället för pulpeter. De satt hopsjunkna på sina stolar och sträckte ut benen vart de ville, det hade han sitt, och steg inte upp fastän rektorn kom in i deras klass.
Dörren stod öppen. Det verkade tomt därinne.
Jag kan alltid säga att…ja nånting, tänkte han med bultande hjärtä och smög in.
Svarta tavlan var full av konstiga ord som han inte begrep.
Mitt på katedern stod en stor, genomskinlig spargris halvfylld av slantar och sedlar.
- Det där är vårt husdjur. Su får gjärna mata honom om du vill.
Han ryckte till och vände sig om. Längst bak i klassen satt en abiturient och tuggade i sig en smörgås.
- Söker du någon?
Mikael svalde och fick inte fram ett ord. Abiturienten tittade fundersamt på honom.
- Kom hit.
Det tjänade ingenting till att lägga benen på ryggen. Det var lika så gott att stå sitt kast och hoppas att man kom undan med en utskällning.
Han ställde sig framför abiturienten och tittade i golvet.
- Slå dig ned.
Mikael klättrade upp på stolen närmast intill. Den var stor, och bordet framför ännu större. På bordsskivan hade någon ristat en mängd tecken och figurer; det får de naturligtvis också göra, tänkte han.
Abiturienten satt och tuggade och tittade på honom.
- Tror du att jag bits?
Mikael visste inte vad han skulle svara. Abiturienten tog en smörgås och räckte den till honom.
- Vill du ha?
Mikael begrep ingenting. Abiturienten verkade ju inte alls arg, tvärtom, det ryckte i mungiporna på honom som om han hade svårt att hålla sig för skratt. Mikael tog smörgåsen, en bit hålkaka med en tjock ostskiva på. Han högg tänderna i den och började tugga.
Den smakade härligt. Han tyckte att han aldrig hade ätit en så god smörgås.
Bargum, Johan (1986) Abiturienten. Publicerad i novellsamlingen Husdjur. Borgå: Söderström&C:o Förlags Ab.
*Filosofiaa abituruksille. Veikko N:o 2, 1942-1943.
